Lag (1939:727) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m.

1 §  Ej må någon sägas upp eller avskedas på grund av tjänstgöring, som åligger honom enligt värnpliktslagen (1941:967) eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna.

Ej heller må den som hör till försvarsmaktens reservpersonal eller antagits såsom frivillig vid försvarsmakten eller eljest enligt frivilligt åtagande blivit tjänstgöringsskyldig inom totalförsvaret sägas upp eller avskedas med anledning av tjänstgöring som det på sådan grund åligger honom att fullgöra. Vad nu sagts skall även gälla beträffande den som enligt frivilligt åtagande blivit tjänstgöringsskyldig i utlandsstyrkan inom försvarsmakten och som ofördröjligen underrättat arbetsgivaren om sitt åtagande.

2 §  Bestämmelser om anställning för viss tid inför värnpliktstjänstgöring eller annan därmed jämförlig tjänstgöring finns i 5 § lagen (1982:80) om anställningsskydd.

En arbetstagare som vill återinträda i arbetet efter sådan tjänstgöring som avses i första stycket är skyldig att på förfrågan underrätta arbetsgivaren om detta före tjänstgöringes början, om tjänstgöringen skall pågå mer än tre månader.

2 a §  Avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag inskränkes är ogiltigt i den delen.

3 §  Arbetstagare, som beordrats till tjänstgöring som avses i 1 §, bör ofördröjligen lämna arbetsgivaren meddelande om tidpunkten för tjänstgöringens början och om dennas beräknade varaktighet. GbArbetstagaren bör i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande om den dag, då han kan återinträda i arbetet. Arbetsgivaren vare ej pliktig att, där tjänstgöringen pågått mer än tre månader, låta arbetstagaren återinträda i arbetet tidigare än två veckor från det arbetsgivaren mottog sådant meddelande eller arbetstagaren utan föregående meddelande inställer sig hos arbetsgivaren.

4 §  Arbetstagaren vare ej pliktig att med anledning av tjänstgöringen vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av uppehållet i arbetet.

5 §  Om uppsägning eller avskedande sker i strid mot denna lag, skall åtgärden förklaras ogiltig på yrkande av arbetstagaren. Beträffande tvist om giltigheten av uppsägning eller avskedande skall 34, 35, 37, 40, 42 och 43 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd gälla.

6 §  En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala icke bara lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren kan ha rätt till utan även ersättning för skada som uppkommer. Härvid skall 38 § andra och tredje styckena samt 41 och 42 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd gälla.

7 §  Mål om tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

I mål som avses i första stycket skall 43 § andra stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd gälla.

8 §  Äro för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst särskilda bestämmelser meddelade rörande tjänstgöring som avses i denna lag, skall vad sålunda bestämts gälla allenast såvitt den anställde icke därigenom berövas rätt som enligt vad ovan stadgas skall tillkomma honom.