Militär rättegångslag (1948:472)

3 §  Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:

• 1. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmäles i något av följande kapitel eller lagrum i brottsbalken, nämligen 16 16 § därest den brottslige vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10, 12 och 13 kap. därest brottet angått försvarsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, 20 kap. 1-3 §§ samt 21 och 22 kap.;
• 2. mål om ansvar för annat i brottsbalken omförmält brott som krigsman förövat med anledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid försvarsmakten eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande försvarsmakten;
• 3. mål om ansvar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt, dock ej mål om förseelse som avses i 36-39 §§ värnpliktslagen; samt
• 4. mål om ansvar för brott varigenom någon som ej är krigsman men innehar tjänst vid försvarsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vad i denna lag stadgas om militära brottmål skall äga motsvarande tillämpning i fråga om domstols befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel med anledning av brott som är av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål.

8 §  Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till disciplinstraff.

Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

Krigsman, som ej är underkastad ansvar enligt 21 kap. brottsbalken, må ej åläggas straff i disciplinmål.

9 §  För följande i brottsbalken omförmälda brott må, där ej annat följer av 10 §, straff åläggas i discplinmål:

• 1. brott som sägs i 16 kap. 16 §, därest den brottslige vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt;
• 2. brott som avses i 10 kap. 2, 4 eller 7 § eller 12 kap. 2 §, under förutsättning att fråga är om försvarsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom samt, såvitt angår brott mot någon av nämnda paragrafer i 10 kap., att egendomen lämnats åt den brottslige för begagnande;
• 3. brott som sägs i 21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av försvarsmaktens fartyg eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, såsom förare därå, samt genom förseelsen skada uppkommit; samt
• 4. brott varom förmäles i 21 kap. 1, 4, 7-9 eller 11-14 eller 16 §§ eller 22 kap. 4 §.

12 §  Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer nedannämnda befattningshavare, envar över den personal som står under hans befäl, nämligen

• 1. cheferna för försvarsstabens operationsledning och planerings ledning, militärbefälhavare och chef för militärområdesstab;
• 2. chefen för armén, chefen för arméstaben, rikshemvärnschefen och försvarsområdesbefälhavare;
• 3. chefen för marinen, chefen för marinstaben, chefen för kustflottan, chef för örlogsbas och chef för kustartilleriförsvar;
• 4. chefen för flygvapnet, chefen för flygstaben och chefen för första flygeskadern; samt
• 5. den som innehar befäl över nu nämnda befattningshavare.

13 §  Befogenhet som i 12 § sägs tillkommer ock, även om det ej följer redan av nämnda paragraf, följande befattningshavare där de har lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens tjänstegrad, nämligen

• 1. garnisonschef och chef för myndighet enligt försvarsmaktens indelning i fred;
• 2. chef för luftförsvarssektor, chef för marint bevakningsområde samt chef för fartygsförband, fartyg eller örlogsdepå;
• 3. chef för kommendering som ej tillhör visst förband inom försvarsmakten och chef för avdelning av förband som är varaktigt förlagd på annan ort än förbandet; samt
• 4. i de fall regeringen bestämmer annan befattningshavare vid försvarsmakten.

Har befattningshavare som avses i första stycket 1--4 lägre tjänstegrad än överstelöjtnant eller kommendörkapten, må försvarsgrenschefen uppdraga åt annan befattningshavare av lägst sådan grad att, utan hinder av att denne icke äger befälsrätt över den personal varom är fråga, utöva bestraffningsrätt över personalen. Skulle detta med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena medföra avsevärd olägenhet och har den lägre befattningshavaren majors eller örlogskaptens tjänstegrad, må bestraffningsrätten anförtros åt honom, om det finnes lämpligen kunna ske.

Befogenhet som avses i andra stycket tillkommer överbefälhavaren i fråga om befattningshavare över vilken försvarsgrenschef icke har befälsrätt.

16 §  Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga delar gälla i fråga om bestraffningsberättigad befattningshavare.

Är chef å fartyg, som befinner sig i främmande farvatten, av jäv hindrad att utöva honom tillkommande bestraffningsrätt och finnes ej där högre bestraffningsberättigad chef må bestraffningsrätten i stället utövas av närmast lägre å fartyget tjänstgörande förman där denne är av minst örlogskaptens tjänstegrad.

17 §  Regeringen äger, i den mån förhållandena därtill föranleda, förordna att befattningshavare som har lägst kaptens tjänstegrad skall under beredskapstillstånd och då riket är i krig äga bestraffningsrätt i disciplinmål över underlydande personal, ändå att sådan rätt icke eljest tillkommer honom.

22 §  Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta målet till åklagaren:

• 1. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;
• 2. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den miss tänktes gripande;
• 3. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter;
• 4. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;
• 5. om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller
• 6. om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare som regeringen bestämt. Är fråga om brott som i utövningen av tjänsten har begåtts av den som bestrider tjänst som regementschef eller därmed likställd eller högre tjänst, skall målet hänskjutas till justitiekanslern eller riksåklagaren.

Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet ske vid militärförhör. Finnes tillrättavisning var tillfyllest, gäller vad i 67 § stadgas.

Är saken av mindre vikt, äger bestraffningsberättigad befattningshavare utan hinder av vad förut i denna paragraf sägs avskriva målet, om annan målsägande än kronan ej finnes eller målsäganden förklarar att han icke ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och ej heller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol samt straff för brottet må åläggas i disciplinmål. Beslut om avskrivning kan meddelas även om det icke klarlagts att den misstänkte begått brottet.

24 §  Militärförhör skall äga rum så snart ske kan.

Förhöret hålles av bestraffningsberättigad befattningshavare eller den han i allmänhet eller för visst fall förordnat. Sådant förordnande bör i första hand lämnas åt bataljonschef eller den som har motsvarande befattning. Förhörsledaren skall i varje fall ha högre tjänstegrad än den med vilken förhöret hålles och lägst kompanichefs eller likställd befattning.

Vid förhöret skall den misstänkte få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet och prövning av frågan om påföljd för brottet. Där så ske kan, bör någon av den misstänktes förmän eller med honom jämställda närvara vid förhöret.

Över förhöret skall föras protokoll. Den som håller förhöret är avdelning.

Närmare bestämmelser om militärförhör meddelas av regeringen.

36 §  Krigsman som inom område eller utrymme som nyttjas av försvars makten eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats anträffas så berusad att han är ur stånd att taga vård om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan eller uppträder så att han stör allmän ordning eller ordningen inom försvarsmakten må enligt förmans förordnande tagas i förvar. Den omhändertagne må ej hållas i förvar längre än som betingas av det ändamål som föranlett omhändertagandet.

Krigsman, som enligt första stycket har omhändertagits på grund av berusning, skall så snart det kan ske underkastas läkarundersökning, om det behövs med hänsyn till hans tillstånd.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos den som på grund av berusning har omhändertagits enligt första stycket, skall fråntagas denne, om ej särskilda skäl talar däremot. Beslut härom meddelas av den förman som har förordnat om omhändertagandet. Med egendomen skall förfaras på det sätt som föreskrives i 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning av egendomen tillfaller staten.

Tredje stycket får tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

58 §  Om egendom som tillhör eller nyttjas av försvarsmakten har gått förlorad eller blivit skadad och frågan om ersättning till staten skall handläggas som militärt mål, får ersättningsskyldighet åläggas av befattningshavare vid försvarsmakten, om den förlust eller skada som skall ersättas sammanlagt ej överstiger ettusenfemhundra kronor.

Ersättningsskyldighet får åläggas den som, då förlusten eller skadan inträffar, är underkastad bestraffningsrätt i disciplinmål eller annars i egenskap av krigsman är förpliktad att ta vård om den förlorade eller skadade egendomen.

66 §  Rätt att ålägga tillrättavisning enligt 17 § lagen om disciplinstraff för krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål, envar i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket omförmäld befattning och har lägst kaptens tjänstegrad, så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning.

Såvitt angår underlydande som innehar högst furirs tjänstegrad må tillrättavisning ock åläggas av chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för utbildningsanstalt, sekond å fartyg vars chef innehar lägst kommendörkaptens grad och i de fall regeringen bestämmer annan befattningshavare vid försvarsmakten. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga tillämpning å hemvärnet.

79 §  Allmän åklagare i militärt brottmål är, om annat ej stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer regeringen. Justitiekanslern eller riksåklagaren är åklagare i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten har begåtts av den som bestri der regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

87 §  Utöver vad som annars är föreskrivet om rätt till offentlig försvarare har en misstänkt som är tagen i förvarsarrest i ett militärt mål som handläggs av åklagare eller domstol rätt att få sådan försvarare, om han begär det.

Den som är tilltalad eller misstänkt i sådant mål har rätt att erhålla nödig ledighet från tjänstgöring vid försvarsmakten för att samråda med sin försvarare och i övrigt förbereda sin talan.

91 §  Domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen eller beslutet ej vunnit laga kraft.

Dömes någon, då riket är i krig, av hovrätt till fängelse, må hovrätten, om det finnes vara av synnerlig vikt för krigslydnadens upprätthållande, förordna att domen skall verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda stadgats om hovrätts dom skall äga motsvarande tillämpning beträffande slutligt beslut av hovrätt.