Lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

1 §  Brister vägtrafikant, den som för spårvagn eller den som någon annanstans än på väg för motordrivet fordon i väsentlig mån i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, döms för vårdslöshet i trafik till dagsböter.

Om någon vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn gör sig skyldig till grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, döms för grov vårdslöshet i trafik till fängelse i högst två år.

2 §  Hindrar eller stör vägtrafikant eller den som för spårvagn onödigtvis i väsentlig mån trafiken på väg, dömes, där ej gärningen är belagd med straff enligt 1 §, till böter.

3 §  För någon uppsåtligen körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad att föra sådant fordon, dömes för olovlig körning till böter. Har han tidigare innehaft körkort som blivit återkallat eller har brottet skett vanemässigt eller är det eljest att anse som grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.

För någon körkortspliktigt fordon med uppsåtligt eller oaktsamt åsidosättande av föreskrift, som meddelats i fråga om rätten att föra sådant fordon, dömes till böter.

Om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet såsom förare av körkortspliktigt fordon anställer och brukar den som inte äger rätt att föra fordonet, eller i annat fall tillåter någon annan att föra sådant fordon utan att denne är berättigad därtill, dömes likaledes till böter.

Första-tredje styckena äger motsvarande tillämpning på förare av traktor, moped klass II, snöskoter, terränghjuling, motorredskap eller spårvagn och på den som anställer eller brukar sådan förare eller eljest tillåter någon att föra sådant fordon.

4 §  Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha intagit alkohol i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller 0,10 milligram per liter i utandningsluften döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor mängd att det under eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta gäller dock inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares eller annan behörig receptutfärdares ordination.

För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkohol att det kan antas att han eller hon inte kan framföra fordonet på ett betryggande sätt. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.

Första och andra styckena gäller inte förare av ett motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Första, andra och tredje styckena gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 a §  Är ett brott som avses i 4 § första, andra eller tredje stycket att anse som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

• 1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften,
• 2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller
• 3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

5 §  Om en vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av en trafikolycka, genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, döms till fängelse i högst ett år.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även den som för spårvagn och den som annorstädes än på väg för motordrivet fordon.

7 §  Ett fordon som har använts vid brott enligt denna lag får förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller annan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag.

Om någon har gjort sig skyldig till olovlig körning, rattfylleri eller grovt rattfylleri ska det vid bedömningen av om förverkande behövs för att förebygga fortsatt brottslighet särskilt beaktas om gärningsmannen tidigare har gjort sig skyldig till sådan brottslighet.

Första stycket gäller även i fråga om egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats.

Bestämmelser om tillfälligt omhändertagande av egendom i syfte att förhindra rattfylleribrott finns i 24 a-24 d §§ polislagen (1984:387), 3 kap. 16 a och 16 b §§ kustbevakningslagen (2019:32) och 10 kap. 1-3 §§ tullbefogenhetslagen (2024:710).

8 §  Undersökningsledaren eller åklagaren får omedelbart besluta att ett fordon som har tagits i beslag för att det skäligen kan antas bli förverkat enligt 7 § får säljas eller förstöras, om fordonets värde understiger en femtedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde vid beslaget. Ett sådant beslut får dock verkställas tidigast tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet har sänts till den som beslaget har gjorts hos.

Ett beslut enligt första stycket får inte överklagas. Om rättens prövning av beslaget har begärts enligt 27 kap. 6 § rättegångsbalken, får dock fordonet inte säljas eller förstöras innan beslaget har prövats av tingsrätten.

Intäkter vid försäljning tillfaller staten.

9 §  Om ett fordon som sålts eller förstörts enligt 8 § inte förverkas, har ägaren rätt till ersättning. För egendom som har sålts lämnas ersättning med det belopp som influtit vid försäljningen. Om fordonet har förstörts, lämnas ersättning med skäligt belopp.

Beslut om ersättning fattas av Polismyndigheten efter ansökan av fordonets ägare.

10 §  Den som är missnöjd med ett beslut om ersättning enligt 9 § andra stycket får inom en månad från det att han eller hon fick del av beslutet begära rättens prövning av det. Ansökan görs till den tingsrätt som kunnat pröva beslaget. Vid domstolens handläggning tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Ersättningen betalas ut av Polismyndigheten sedan beslutet vunnit laga kraft.

11 §  Utan hinder av det som föreskrivs i 1 kap. 4 och 5 §§ kustbevakningslagen (2019:32) har en kustbevakningstjänsteman i samma utsträckning som en polisman rätt att ingripa mot brott enligt 4 och 4 a §§.