Valutaförordning (1959:264)

1 §  I denna förordning förstås med

• betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra penninganvisningar;
• utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra betalningsmedel, som innefattar rätt till betalning i utländskt mynt;
• utländska fordringar: fordringar, som innefattar rätt till betalning i utländskt mynt och inte grundar sig på värdepapper, dock att till fordran, som här avses, inte skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfarande är betingad av avtalets fullgörande på fordringsägarens sida;
• utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestår på räkning hos den som inom riket får driva bankrörelse eller som utom riket driver bank- eller bankirrörelse;
• värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar av skuldbelopp och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen, så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper (certifikat);
• utländska värdepapper: värdepapper, vilka är utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet;

vederlag i svenskt mynt; vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt mynt eller som utgörs av fordringar eller värdepapper, vilka är utställda i svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning den som har fast bostad i Sverige, om han är utlänning dock endast om han innehaft sådan bostad de tre senast förflutna kalenderåren. Juridisk person skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse inte finns, där huvudkontoret är beläget. En valutabanks filial i utlandet skall anses vara bosatt i det land där filialen är belägen. Filial eller annat kontor för utländskt bolag eller för utländsk ekonomisk förening, som driver verksamhet här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

2 §  Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

• a) bankaktiebolag, sparbank och postverket tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar; samt
• b) bank eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.

Den, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna förordning valutabank. Kungörelse (1974:460).

3 §  Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.

4 §  Värdepapper och andra betalningsmedel än växlar får inte utan riksbankens tillstånd utföras ur riket. Resande till utlandet får dock utföra resevaluta till belopp som riksbanken medger.

5 §  I den mån ej annat följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd, därest

• 1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning, som föres i utlandet;
• 2) den, som är bosatt här i riket, skall å den som är bosatt i utlandet överlåta betalningsmedel eller värdepapper eller ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning; eller
• 3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person.

6 §  Andra betalningsmedel än växlar får inte utan riksbankens tillstånd införas till riket. Resande från utlandet får dock införa resevaluta till belopp som riksbanken medger.

I den mån annat inte följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd, om den som är bosatt här i riket skall

• 1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än som avses i första stycket, ta emot betalning från någon som är bosatt i utlandet, eller
• 2) sätta sig i skuld till någon som är bosatt i utlandet, där det inte är fråga om att ingå köpeavtal på sådana köpevillkor som tillämpas allmänt inom branschen eller om att vidta andra jämförbara åtgärder.

7 §  Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med deras försäljning till någon som är bosatt i utlandet eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat medgiver.

7 a §  I fråga om värdepapper och betalningsmedel gäller icke lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.

8 §  Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens tillstånd försäljas.

Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.

9 §  Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej, i den mån ickeannat följer av 10 a §, utan riksbankens tillstånd så förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den, som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under b) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon här i riket bosatt.

9 a §  För varor som utförs ur riket skall, om inte riksbanken medger annat, vederlag utgå i form av betalning.

10 §  Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer av handelsbruk.

Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser, till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande åtgärder.

10 a §  Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra stycket och 9 § första stycket stadgas äger den som är bosatt här i riket

• 1) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken, verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person;
• 2) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige;
• 3) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person såsom gåva eller understöd till denne;
• 4) under vistelse utomlands verkställa betalning till i utlandet bosatt person för uppehållskostnader utomlands och för inköp för personligt bruk;
• 5) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken, mottaga löpande betalning från i utlandet bosatt person;
• 6) under vistelse utomlands mottaga betalning från i utlandet bosatt person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utomlands; samt
• 7) i Sverige mottaga betalning från i utlandet bosatt person för uppehållskostnader här i riket och för inköp, som kunna antagas vara avsedda för köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank skall vid tillämpning av denna paragraf jämställas betalning genom avräkning i kontokurantförhållande, under förutsättning att den här i riket bosatte betalaren eller betalningsmottagaren är skyldig föra handelsböcker och att riksbankens föreskrifter beträffande betalningsväg iakttagas.

11 §  Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella regleringsbanken i Basel (Banque des Reglements Internationaux).

12 §  Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro utländska medborgare.

13 §  En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken lämna uppgift angående

• a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper, som han äger eller innehar;
• b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma honom;
• c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som förvaras här i riket; samt
• d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot utlandet.

Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska betalningsmedel och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.

I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordringsbevis, värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

13 a §  Har åtgärd vidtagits i strid mot denna förordning eller mot föreskrift som meddelats med stöd av förordningen, får riksbanken förelägga den som kan förfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det som har trätt i stället för egendomen att vidtaga rättelse. Motsvarande gäller, om villkor som riksbanken har uppställt vid lämnande av tillstånd enligt förordningen har åsidosatts. Meddelas föreläggande får vite utsättas.

Föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som har förvärvat rätt till egendomen eller det som har trätt i dess ställe endast om förvärvet har skett genom bodelning, arv eller testamente eller genom gåva eller om förvärvaren vid förvärvet har haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om sambandet mellan det förvärvade och åtgärden eller åsidosättandet av villkoret.

Föreläggande enligt första stycket får ej meddelas, om egendomen, vederlag för den eller dess värde har förklarats förverkat.

13 b §  Tillstånd eller föreskrift som meddelas med stöd av denna förordning får förenas med villkor att avgift skall utgå och att avgiften skall tillfalla riksbanken.

14 §  Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter, som stadgas genom denna förordning.

15 §  Den som är bosatt här i riket eller annars uppehåller sig här är skyldig att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, lämna uppgift till riksbanken angående de betalningar han verkställer till eller tar emot från någon som är bosatt i utlandet eller uppehåller sig där.

Har någon efter anmaning underlåtit att lämna uppgift enligt första stycket, får riksbanken påföra honom särskild avgift (förseningsavgift) som tillfaller riksbanken. Sådan avgift påförs med 500 kronor för aktiebolag och högst 300 kronor för övriga. Påförd förseningsavgift, som inte betalas inom föreskriven tid, får omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock ej.

Underlåter någon alltjämt, trots att förseningsavgift påförts, att lämna uppgift enligt första stycket får riksbanken förelägga honom lämpligt vite.

18 §  Den som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats av riksbanken, dömes, där ej gärningen är belagd med straff i 9 eller 10 § valutalagen (1939:350), till böter.

20 §  Allmänt åtal för brott mot 18 § får väckas endast efter medgivande av riksbanken.