Lag (1964:542) om personundersökning i brottmål

1 §  I brottmål skall, om det prövas erforderligt, personunder- sökning äga rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses lämpliga för att främja hans anpassning i samhället och öka hans möjligheter till personlig utveckling.

2 §  Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, skyddstillsyn eller överlämnas till särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning är likväl ej erforderlig, om utredning som avses därmed ändock är tillgänglig för rätten.

3 §  Rätten skall så snart det lämpligen kan ske förordna om person- undersökning och uppdraga åt frivårdsmyndighet att föranstalta om sådan undersökning. Förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligga att han begått den.

Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro däremot, utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående personundersökning.

4 §  Personundersökningen verkställs av tjänsteman vid en frivårdsmyndighet eller av personundersökare som en frivårdsmyndighet utser. Till personundersökare får utses endast den som undergått för ändamålet avsedd utbildning eller eljest har erforderliga kunskaper.

Framkommer under personundersökningen att den misstänkte är i behov av personligt stöd eller annan hjälp kan frivårdsmyndigheten förordna förtroendeman för honom, om han samtycker därtill. Förtroendeman skall entledigas så snart den misstänkte begär det.

Uppdrag som förtroendeman upphör när

• 1. förundersökning avslutas utan att åtal väckes,
• 2. åtalet nedlägges,
• 3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikännes eller förklaras fri från påföljd eller påföljd efterges,
• 4. dom meddelas varigenom den misstänkte dömes till böter eller villkorlig dom,
• 5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den misstänkte. Lag (1990:1013). 5 § Frivårdsmyndighet och personundersökare får, om det inte finns särskilda skäl mot det, vid personundersökning ta del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen samt närvara vid förhör som hålls med den misstänkte.

6 §  Socialnämnd skall på begäran av frivårdsmyndighet, personundersökare, åklagare eller domstol meddela upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att ta befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för att främja hans anpassning i samhället.

7 §  Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg angående den misstänkte. Om rätten särskilt anger det i förordnandet, skall intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett sådant intyg som anges i första stycket andra meningen.

Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.

8 §  Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 § första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för ett läkarintyg enligt 7 §.

9 §  I ärende angående nåd äger chefen för justitiedepartementet eller den han bemyndigar därtill förordna, att personunder- sökning skall äga rum eller läkarintyg anskaffas enligt vad i denna lag sägs. Sådant förordnande må ock meddelas av högsta domstolen.

10 §  Den som har utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning eller har förordnats till förtroendeman enligt 4 § eller har avgett läkarintyg enligt 7 § har rätt till ersättning. Ersättningen betalas av staten.

Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning enligt första stycket. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får fastställa taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning åt den som utan biträde har utfört personundersökning. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 9 §.