Förordning (1993:890) om insättningsgaranti och statligt stöd till banker och andra kreditinstitut

1 §  Bankstödsnämnden har till uppgift att handlägga frågor om insättningsgaranti enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och sådant stöd som avses i lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut.

I 2-9 a §§ finns bestämmelser om förfarandet i ärenden om insättningsgaranti och om stödärenden m.m. I 10-17 §§ finns bestämmelser med instruktion för nämnden.

2 §  Ett institut som vill ha statligt stöd skall ansöka om sådant stöd hos Bankstödsnämnden. Nämnden kan också ta upp ett ärende om stöd utan ansökan.

3 §  Avtal om stöd ingås av Bankstödsnämnden. Avtal och beslut som rör statligt stöd, vilka är av principiell betydelse eller i övrigt av större vikt, skall nämnden överlämna till regeringen för godkännande.

3 a §  Nämnden får fatta sådana beslut som avses i 3 § andra stycket lagen (1995:1571) om insättningsgaranti om den tillförsäkrar sig rätt att få sådana uppgifter om institutet och dess verksamhet vid filialen som den behöver.

4 §  Bankstödsnämnden skall löpande följa utvecklingen i de institut som fått stöd. Nämnden skall bevaka att villkor om återbetalning och andra villkor för stödet uppfylls.

Bankstödsnämnden får träffa överenskommelse med Finansinspektionen om att sådana uppgifter som nämnden skall fullgöra enligt första stycket eller enligt avtal om stöd i stället skall fullgöras av inspektionen under förutsättning att uppgifterna

• 1. faller inom inspektionens ansvarsområde, och
• 2. inte avser det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och det institut som har fått stöd.

5 §  Bankstödsnämnden skall, i den utsträckning regeringen bestämmer, förvalta aktier och andra tillgångar som staten äger eller får som säkerhet i samband med att stöd lämnas.

Statens ägande skall avvecklas så snart det kan ske på ett affärsmässigt lämpligt sätt.

6 §  Bankstödsnämnden får i ett stödärende ta upp lån i Riksgäldskontoret och utfärda garantier på statens vägnar.

7 §  Bankstödsnämndens förvaltningskostnader avseende stöd till banker och andra kreditinstitut skall täckas med årliga avgifter från de institut vars ansökan om stöd bereds av Bankstödsnämnden eller som ingått avtal om stöd. Avgiften skall baseras på nämndens konsultkostnader och övriga förvaltningskostnader för beredning av ansökan om stöd och för hantering av beviljat stöd i varje enskilt fall.

Om förvaltningskostnaderna inte täcks av avgifter enligt första stycket eller på annat sätt, skall kostnaderna täckas med avgifter från samtliga företag som enligt 3 § lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut kan få statligt stöd.

Avgifterna enligt andra stycket skall beräknas med utgångspunkt från varje enskilt företags balansomslutning för det räkenskapsår som avslutats närmast före det år avgiften avser. Om flera företag ingår i samma koncern och ett av dessa är moderföretag, skall avgiften betalas av det företag som är moderföretag och beräknas på koncernbalansomslutningen.

Avgift som är mindre än 300 kr skall inte tas ut.

Regeringen beslutar om avgifternas storlek.

8 §  Bankstödsnämnden beslutar om avgifter för garantier som utfärdas enligt 6 §.

8 a §  Avgifter och andra medel som betalas till nämnden för insättningsgarantin skall

• 1. redovisas under en inkomsttitel på statsbudgeten med ett belopp motvarande nämndens förvaltningskostnader för garantin, och i övrigt
• 2. placeras på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret, eller, om nämnden lånat medel enligt 15 § andra stycket lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, användas till att betala tillbaka lånen.

9 §  Bankstödsnämnden skall i viktigare frågor som berör även Riksbanken, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret eller Konkurrensverket samråda med den myndigheten. Om stöd ges i form av statliga kreditgarantier skall Bankstödsnämnden utforma garantivillkoren i samråd med Riksgäldskontoret.

Vid samråd skall nämnden lämna den andra myndigheten de uppgifter som behövs.

9 a §  Bankstödsnämnden skall om det behövs samarbeta med behöriga myndigheter och företrädare för insättningsgarantisystem i andra länder i frågor som rör insättningsgarantin.

10 §  Verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på Bankstödsnämnden med undantag av 19 och 35 §§.

11 §  Bankstödsnämndens generaldirektör är chef för myndigheten.

12 §  Styrelsen får inom sig utse en vice ordförande.-

13 §  Utöver vad som anges i 13 § verksförordningen (1995:1322) skall styrelsen besluta i

• 1. frågor enligt 3 §,
• 2. viktigare frågor enligt 5 §,
• 3. frågor om avtal om samarbete enligt 9 a §,
• 4. frågor enligt 3, 9, 13, 15, 18 och 20-21 §§ lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

14 §  Följande frågor skall prövas av styrelsen:

• 1. skiljande från anställning på grund av personliga förhållanden, dock inte i fråga om provanställning,
• 2. disciplinansvar,
• 3. åtalsanmälan,
• 4. avstängning.

15 §  Bankstödsnämnden skall ha intern revision. Revisionen skall bedrivas enligt god sed på området. Internrevisionen skall vara direkt underställd styrelsen. Resultatet av sådan revision skall redovisas för styrelsen.

16 §  Den som är ledamot av Bankstödsnämndens styrelse eller är anställd hos nämnden får inte vara anställd hos eller ha uppdrag för eller ha del i ett företag som avses i 3 § lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut, om inte annat följer av andra stycket.

Trots första stycket får den som avses där efter tillstånd av regeringen

• 1. ha del i ett sådant företag,
• 2. ha uppdrag i ett företag i vilket staten äger aktier eller som är föremål för tvångsförvaltning enligt 13 § lagen om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut.

Generaldirektören får inte utan tillstånd av regeringen ha lån hos ett sådant företag som avses i första stycket.

17 §  Bankstödsnämndens beslut i personalärenden får överklagas hos regeringen om inte något annat följer av

• - lagen (1971:309) om behörighet för förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
• - lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga,
• - andra föreskrifter.

Nämndens beslut i andra ärenden får överklagas bara om det är särskilt föreskrivet.